I början gick allt mycket långsamt, men innan tåget ökat farten så delade det sig på mitten. Inte som ett vanligt tåg, vagn för vagn, utan på längden. Den ena halvan gick åt ett håll och den del där jag var förare gick åt ett annat. Plötsligt var min del av tåget hel igen och fortsatte framåt. Den andra halvan såg jag aldrig mer. Nu gick allt mycket fortare. Det påminde mig om människor jag mött och om livet. Vilka är de många som går över hedarna, när andra sover? Deras trötta ögon är vattnet vi dricker. De är det stycke av kött vi lägger på vårt bord. Deras händer är våra tankar. Deras slutna munnar är tiden som förbrukats. De är de lidande om natten i våra drömmar. De är de gamla, deras minnen var livet.