Två dikter från diktsamlingen "Släckningsarbete"

Skjut mig med lösa skott

Jag ser blå syrener och tre glas där jag går i bräschen bland
Altarbamen. Jag har gått genom ett stålbad.
Ännu står stridsvagnarna stilla bland olivträden. Jag ser
dem där jag står i viken men kan inte ta några årtag, för
jag är bortom mina egna murar.

Jag är dålig på att kanonisera, trots det vill jag vara präst
utan tvivel men domen i rättegången kommer i inledningen.
inte i slutet. Jag rycks in i något, jag vet inte vad det är, bara
att det påminner.

Skjut mig med lösa skott, för jag funderar bara tio sekunder
i taget, jag märker det för någon har skurit av mig mina
bromsledningar och slängt dem i markörgraven.

Jag blir slaktad i direktsändning
som döda soldaters hälsenor
för jag är återfallsbenägen.

Ödet slingrar sig, badande i sarin, jag flyr men gömmer mig
inte trots att jag lagt min bitterhet i konserverade drycker.
Jag känner mig kringgärdad.

Gå före du, jag har inte tid
för jag är övertygad om
att man aldrig når fram
om man bara snuddar vid sig själv.

Jag rymmer från livet, depraverad och ringer upp djupet när
vinet har tystnat i min mun. För att ingen skall gå miste om
mig har jag tagit på mig ett par vita knästrumpor. Kärleken
faller av mig som ruttet kött, vår tid tillsammans var en ända
stor lögn, men lögnen var min bästa tid. Som en skugga av
säkerhet rör sig sanningen fram bland näten.

Jag vill fortfarande känna på ditt ansikte
med mitt selektiva minne,
Men bara nattetid då jag reser.
Jag följer dig men kommer ut tomhänt, för jag är tömd på
det du letar efter, nu är det bara
rent hat som driver mig. Jag mattas i ensamhet och går
snabbt till nästa ruta.

Andra i det icke frisläppta tänkandet, kollaboratörer kallar
jag dem - letar vidare totalt urholkade, bland dekapiterade
och blödande på gatan.

De finns överallt i de svarta vågorna,
De går i de anpassningsbara fälloma,
sprungna ur min smärta.

Janne Lindello 5/10-00

Släckningsarbete

Jag deltar i släckningsarbete för trädgården runt omkring mig
har växt igen.

I det nära rummet går jag genom Arkaden ut mot fontänens
fånge, jag går i dånet av ett kraftverk.
Ändå känner jag ödslighet.

Ute på verandan öppnas slussarna och vattnet strömmar in
över mina händer, jag får frossbrytningar.
Där möter jag det trolösa, förutsägbara paret,
de dansar fram tillsammans över eggen.
Förankrade, förtätade och på gränsen i sitt uppträdande
De rör sig men i total blindhet
De frågar hur det känns att vara utbränd, känslomässigt.

Jag gillar fortfarande kvinnor, men på avstånd,
jag vill bara inte ha dem in på livet, för de rinner bara
rakt igenom, men jag längtar efter behovet.

Det knackar på dörren, min röst den är på andra
sidan älven. Jag går ner i det lediga. vattnet, jag rensar
lagren rena och stiger ytterligare ett steg närmare,
annorlundaskapet.

Jag glider ner i min behållare och fastnar mellan två
meningar, alla mina tankar är stulna.
En stank av lik når mina näsborrar.
Vrakdelar vart för ni mig?

Jag går längs kanalen, jag går på glas uppäten till knäna, jag
snuddar vid griffeltavlan och sötman ökar.

Jag vill hem innan gästerna går för gatan jag går på skriker
men utan sin smärta, jag kvävs av spridningarna.
Jag flyger in i några kraftledningar, det var något som inte
hängde har igår.
Jag faller innan skärmen vecklat ut sig, hängande i fel gren,
spilld i fel gen.

Jag skurar, men vad hjälper mig upp när jag springer vid
sidan av loppet.
Jag stänger av kranen men mina fötter äter upp mig.
Jag kastar mig själv in i fel film men manuset är sönderrivet
(sönderbränt).
Jag bläddrar mig fram bland flammorna, serveras
genomborrad och aktiveras
för det här är inte sista sidan.

Jag öppnar paketet och får baksidan, urklippt och läst med
det finstilta.
Jag lägger mig i slagläge, tappar hjälmen och störtar till
marken.
Jag vet inte hur jag skall bära mig åt för att söka svaren.

Mina lindor ligger som ett dilerium runt arkaden
för det jag letar efter finns varken på krogarna,
på gatorna i kvinnorna eller i skökorna.

Janne Lindello 16/6-99