Omgivningen förfasar sig över mitt uppträdande,
men jag försöker bara leva mig igenom.

Hon kom en gång till, sen kom hon aldrig mer .
Kanske berodde det på att hon aldrig lyckades
öppna den förlamade dörren till mitt inre.

Eller så var allting bara så enkelt att hon inte hade
förmågan, att se in bakom all min taggtråd,
den jag skyddar mig med, men samtidigt hatar.

Frukten av tidigare besvikelser, denna taggtråd,
så full av in lindad rädsla för relationer och
skräck för att börja supa igen, gör mig mycket
motsägelsefull och ensam.

Jag håvar in verkligheten. Jag kan inte längre
hantera kvinnor med mitt inre, men med min yttre
tuffare attityd kan jag hålla dem på avstånd,
samtidigt som jag drar dem till mig.

Då känner jag mig säker. Men jag vill egentligen
bara att de ska förstå, se in bakom, se sanningen.

Nästa gång jag
såg henne gick hon med en annan man.
Besviken? Ja!
Men jag saknar henne inte.
Den jag saknar är den jag trodde hon var.